Skriv en egen fortsättning på berättelsen! Genom portalen 1

Amalia vaknade med ett ryck. Hon hade hört i sömnen att någon ropade på henne. Hon låg och lyssnade en stund, men hörde inget mer. Precis när hon skulle somna om hörde hon det igen. Ett svagt rop: Amalia. Vem kunde det vara? Och vad kom ljudet ifrån, det lät inte som det kom inifrån hennes rum.

Hon klev upp ur sängen och öppnade dörren ut till hallen och lyssnade. Nu var det alldeles tyst, bara svaga snarkningar hördes från hennes föräldrars sovrum. Det var förstås någon av dem som hade pratat i sömnen! Men precis när hon skulle gå tillbaka in i sitt rum hörde hon det igen, någon ropade: Amalia! Ropet kom inte från hennes föräldrars sovrum, snarare från nedervåningen.

Försiktigt smög hon ner för trappan och lyssnade. Ljudet fortsatte och hördes nu lite starkare och mer bestämt. Det lät som det kom från köket och på bara fötter smög hon sakta dit. I deras gamla hus fanns det ett stort skafferi som man kunde gå in i, men inte kunde det väl vara någon där mitt i natten? Hon vågade knappast andas och stod en stund i köket och huttrade i sitt tunna nattlinne.

Ropen fortsatte, mer enträget nu. Tänk om det var någon som behövde hjälp? Skulle hon hämta sina föräldrar? Hon bestämde sig för att smyga sig lite närmare själv. Försiktigt öppnade hon skafferidörren och tittade in. Det var från ena hörnet ljudet kom och i det svaga månljuset anade hon en öppning som hon aldrig sett tidigare. Precis när hon lutade sig framåt för att se bättre kände hon en knuff i ryggen och hon föll och föll och föll……