Lilla Signe rycker i min tröja. Hon är yngst av barnen på avdelningen och håller sig ofta tätt intill någon i personalen. Jag bläddrar i en hög av papper och Signe har då fått syn på ett brev med Skövdes nya logga.
”Vilken flicka menar du, Signe?” Jaha, på loggan… Jo, det läste jag om häromdagen. Hon är Skövdes skyddshelgon. Vet du vad ett skyddshelgon är?”
Signe tittar undrande på mig såklart. Skyddshelgon är inget man pratar om till vardags precis.
”Kom Signe, så säger vi till de andra barnen att samlas i myshörnan. Jag ska berätta för er om Elin.
Jag hämtar en surfplatta och när barnen satt sig i en halvcirkel framför mig söker jag fram en bild på den nya loggan som Skövde kommun alldeles nyss lanserat. Jag visar bilden för barnen och frågar om de sett den förut. Max viftar med handen i luften.
”Det ser ut som min storasyrras kompis – hon har jääättelångt hår!”
”Aha, du tänker på det som flickan har på huvudet. Ja, det ser nästan ut som långt hår, men det är faktiskt en huvudduk. Det hade kvinnorna i Sverige förr i tiden för att skydda håret från smuts, och för att inte håret skulle fastna i något. En del tyckte också att det var viktigt att inte visa håret och då var det också bra med en duk på huvudet. Så är det ju nu för tiden också, att en del har duk på huvudet.”
”Vad är det där runda över hennes huvud”, frågar Said.
”Det är en gloria. Den visar att Elin var väldigt snäll mot alla människor. Gud är ju osynlig, men Elin kände Gud, och den som känner Gud så som Elin gjorde kallas för helgon. Elin föddes och bodde nära Skövde för nästan tusen år sedan. Hon hade ett så gott hjärta att…”
”Jag ser hjärtat, jag ser hjärtat!” Signe som sitter alldeles intill mig pekar på läsplattan för att visa att han hittat hjärtat.
”Just det, Signe, hjärtat på bilden talar om att Elin var godhjärtad. Hon hade många barn, men lät ändå fattiga människor bo i hennes hus. Och hon lämnade gåvor till kyrkan så att prästerna kunde hjälpa andra som hade det svårt. Men Elin hade det själv inte lätt. Hennes man dog när barnen fortfarande var små, och eftersom det var många barn var det såklart ofta ganska besvärligt. De var nog inte lika många som ni, men tänk om hälften av er skulle åka hem till samma hus och med samma mamma eller pappa när dagiset stänger ikväll – det skulle nog vara ganska jobbigt, eller hur?”
Barnen fnittrar lite och lyssnar sedan vidare när jag fortsätter berättelsen.
”Åren gick och en av Elins döttrar gifte sig med en man som inte var snäll, utan riktigt elak. Han slog Elins dotter, och Elin var förstås väldigt ledsen över detta. Hon ville hjälpa sin dotter, men visste inte hur hon skulle göra. Nu blir historien snart ganska otäck, men om ni tänker på hur det är i sagorna – att det goda alltid vinner över det onda till slut – så tror jag att ni vågar lyssna vidare.”
Signe skruvar lite på sig, men hennes nyfikna ögon säger att hon vill höra mera.
”Elin hörde till dem som hade mer pengar än andra, och därför hade hon tjänare som arbetade åt henne. När tjänarna såg hur ledsen Elin var över sin dotters olycka ville de hjälpa henne. De dödade den elake mannen som var gift med hennes dotter, och hoppades att problemet skulle vara ur världen. Men den elake mannens släktingar blev rasande. De beskyllde Elin för massor av saker som hon inte hade gjort och började förfölja henne. För att komma undan de arga släktingarna måste Elin fly. Hon gav sig därför iväg på en lång och mödosam resa – en pilgrimsresa – till Uppståndelsekyrkan i Jerusalem.
Men Elin kunde inte vara borta hur länge som helst och när hon kom hem igen väntade mannens släktingar på henne. De överföll henne och högg henne med ett svärd så att hon dog.
Kvar på mordplatsen låg Elins avhuggna finger. När en blind man och en pojke gick förbi fick pojken syn på fingret. Han plockade upp det blodiga fingret och gav det till mannen, som strök lite av blodet på pannan över sina blinda ögon. Med ens återfick mannen sin syn. Flera mirakel som detta skedde, och på platsen där hon blev mördad sprang en vattenkälla fram, som finns där än idag.”
”Åh, fröken kan inte vi göra en utflykt dit?” Lilly har suttit tyst hela tiden, men har uppenbarligen lyssnat väldigt noga.
”Jovisst, det kanske kan gå att ordna. Då tar vi med oss fika, och så kanske vi kan göra glorior att ha på våra huvuden, så att vi säkert är riktigt snälla mot varandra hela dagen”, säger jag.
Berättelsen om Elin lever kvar. Skövde är Elins stad och Elins hjärta är en vägvisare för alla oss som lever och bor här idag.