Historien börjar på 1100-talet då Finland införlivades i konungariket Sverige. Finland var en del av Sverige fram tills 1809. Under hela den tiden rörde vi oss mellan varandras länder.
Finnarna som flyttade till Sverige under de här hundratals åren gjorde det oftast för att arbeta i skogen eller i gruvorna. Många bosatte sig kring Falun eller i Bergslagen där gruvorna fanns. Andra, som kom att kallas skogsfinnar, flyttade till skogarna i Norrland, Bergslagen och Värmland.
Än i dag kallas många platser i de områdena för finnskogar eller finnmarker. Ytterligare andra finnar flyttade helt enkelt till Sverige för att det var deras land, och till Stockholm för att det var deras huvudstad.
Men så kom år 1809, när Sverige förlorade hela Finland till Ryssland. Gränsen mellan våra länder drogs vid Torneälven och många som hamnade på den svenska sidan talade finska, och tvärtom. Men trots delningen fortsatte många finnar att flytta till Sverige. En del kom som arbetskraft, andra som politiska flyktingar undan det ryska styret.
Om vi hoppar fram en bit i historien hamnar vi i ett alldeles särskilt kapitel i både finsk och svensk historia. Det handlar om de finska krigsbarnen under andra världskriget. Runt 80 000 finska barn skickades då till Sverige för att klara sig undan Sovjetunionens anfall. Tyvärr blev det inte så enkelt för barnen som skiljdes från sina föräldrar under många år. När de skulle flytta hem igen var det inte alla som ville. Och tragiskt nog var det inte alla föräldrar som ville ha tillbaka sina barn. Runt 7000 av de barn som flyttats, stannade i Sverige för alltid.
De allra flesta som vi idag kallar sverigefinnar är varken ättlingar till medeltida skogsfinnar eller krigsbarn. De är istället barn eller barnbarn till de hundratusentals finländare som kom till Sverige under 1950- 60- och 70- talen. Under de årtiondena växte Sveriges industri så det knakade och fabrikerna skrek efter personal. Sveriges egen befolkning räckte inte till.
Samtidigt hade Finland en svår ekonomisk situation efter kriget, och det var ont om jobb. Många unga finländare valde då att flytta till Sverige, där det fanns arbete även för lågutbildade, och dessutom gott om moderna bostäder. De flesta hamnade i trakterna kring Göteborg och Stockholm.
Men det var inte bara enkelt i Sverige. Många finländare kom inte in i det svenska samhället och en del blev aldrig riktigt bra på svenska. Dessutom uppstod en klasskillnad eftersom nästan alla finnarna var lågutbildade och blev arbetare i Sverige. En del berättar att de behandlades kränkande på grund av sitt ursprung.
Många av barnen och barnbarnen till de finska invandrarna har inte lärt sig finska. Det beror dels på att svenska myndigheter tidvis rekommenderat föräldrar att bara tala svenska med barnen, och dels på att en del finska föräldrar inte ville att barnen skulle genomlida samma utanförskap som de själva gjort.
I dag ser det annorlunda ut. Finnar i Sverige kallas inte längre för finnar, utan för sverigefinnar. Det är inte bara en ordförändring. Att vara sverigefinne är, precis som ordet säger, att vara en del av två kulturer och två språk.
Sverigefinnarna är en erkänd nationell minoritet, med egen flagga och egen högtidsdag. Sverigefinska barn har rätt till modersmålsundervisning och många kommuner erbjuder tvåspråkiga förskolor och ålderdomshem. Enligt lagen ska skolor, kommuner och alla andra myndigheter uppmuntra och synliggöra sverigefinsk kultur. Eftersom den är en del av den svenska kulturen. Och har varit det under nästan tusen år.
KARIN FINGAL
Minoritet.se
Sverigefinnarnas dag firas den 24 februari, vilket är folklivsforskaren Carl Axel Gottlunds födelsedag. Mer om detta kan du läsa på Minoritet.se.
Skövde kommun är en del av finskt förvaltningsområde sedan januari 2012. Ungefär 7,6 % av Skövde kommuns invånare, c:a 4000 personer, har sverigefinsk härkomst och är en nationell minoritet. Därför flaggar Skövde kommun med sverigefinska flaggan på sverigefinnarnas dag.