Värdefull kulturhistoria
Våra ängar är en mycket liten rest av de stora ängsmarker som bredde ut sig fram till början av 1900-talet. Ängarna och hagarna har successivt magrats ut genom långvarig hävd och bortförsel av gräs utan tillförsel av gödsel. Detta har gynnat en mängd arter som klarar sig med en låg näringstillgång till exempel stor blåklocka, klasefibbla, sommarfibbla, solvända, jordtistel, vildlin, darrgräs och gullviva. Blomsterrikedomen gör att ängen och hagen är mycket viktiga för insekter och fjärilar.
Tuktade träd
Bland karaktärsarterna i hagen märks ask, fågelbär, alm och hassel. Kandelaberformade träd vittnar om tidigare lövtäkt. Hamling eller lövtäkt, då lövklädda kvistar skars av träden, var ett sätt att dryga ut vinterfodret till djuren. Ask, alm, lönn och lind är de träd som bäst tål hamling.
Hasseln dominerar i buskskiktet, men även nypon och hagtorn är vanliga. Nötkråkan häckar i granskogen på diabasplatån och hamstrar hasselnötter i hagmarkerna på hösten. Stenknäcken, som livnär sig på körsbärskärnor, är ytterligare en typisk fågel för Billingssluttningen. Fågelbärsträdet gynnades förr i tiden av bonden, då bären plockades till försäljning.
Hot mot artrikedomen
De största hoten mot ängs- och hagmarkerna är igenväxning och konstgödsling, som leder till att ängsfloran slås ut och högvuxna arter som exempelvis hundkex, älgört och hundäxing gynnas. En storskalig igenväxning av odlingslandskapet har skett under 1900-talet, vilket bland annat har lett till att många före detta ängsmarker idag är skogsbevuxna medan de mindre åkrarna brukas som betesmarker.